Nattstycken

Med grafiken och teckningen som sina primära uttrycksmedel skapar den Uppsalabaserade konstnären och konstpedagogen Madelene Mhanna bilder med en fysisk och symbolisk tyngd som är svår att skaka av sig. Linoleum- och träsnittet är hennes tekniker, och hon behärskar dem med en säkerhet som syns i varje skuret streck.

Figurerna i hennes grafik är på en gång mänskliga och mytiska. Djuriska drag, kraftfulla silhuetter och ett dramatiskt spel mellan ljust och mörkt för tankarna till egyptisk ikonografi och nordisk folktro, men bilderna är självständiga väsen snarare än illustrationer av något givet. De rör sig i ett territorium där makt, sårbarhet och mötet mellan det djuriska och det mänskliga inom oss tar form.

Gunilla Sköld Feilers konstnärliga verksamhet spänner över ett brett fält: måleri, teckning, foto och video, liksom installation med objekt, skulptur och ljud. Det är ett konstnärskap som vägrar fastna i ett enda medium, och som söker sig mot gränszoner där material, minne och tid möts. Gunillaskoldfeiler

Sköld Feiler utgår gärna från ett personligt narrativ som på resans gång utvecklas till något mer allmängiltigt, i en mix av tider och uttryck. Med tusch, papper, sax och magneter som trognaste följeslagare bygger hon sin värld, där andra material och element tar sig in för att skava, belysa och förstärka olika underströmmar och beröringspunkter. Konstguiden

Dubbeltydigheten drar som en röd tråd genom hela hennes konstnärskap, ibland fångad i en konceptuell dräkt, men oftare i arbetet med olika material. Tuschmålningarna på japanpapper rör sig i ett spänningsfält mellan det grafiska och det textila, det kontrollerade och det flödande. Installationerna byggs av egensinniga och udda material och tekniker, hårda och mjuka, lysande och svärtade, taktila och kontrastrika, där de individuella spåren i varje bearbetad del växer fram i en böljande, rinnande, vandrande utbredning. Kon

I ljuset av mörkret, i saknaden av orden, är en soloutställning av den svenska konstnären Elin Magnusson. Skogen har en central plats i Elin Magnussons arbete och hon söker efter ett språk som kan förmedla det träden och djuren berättar för henne, en slags översättning. ”Jag för ett arv som jordbrukare vidare. Men istället för att harva åkern gör jag skulpturer av grenarna i skogen och filmar rådjuren på gärdet istället för att skjuta dom.”

I gränslandet mellan vår värld med sina vetenskapliga förklaringar av tingens tillblivanden och ett skuggland för det oförklarliga befinner hon sig när hon skapar. Hon använder sig av de material som kommer i hennes väg och i utställningen på BoMo ingår tex. ett större verk i tenn, skapat av diverse nedsmälta bruksföremål. En ”man tager vad man haver” mentalitet genomsyrar arbetet.

Om de vardagliga tingen och händelserna brukar ligga till grund för Magnussons arbete bygger denna utställning på något annat. Att tala om träd och arv kan vara svårt i en tid när hela släktträd utraderas. Ett folkmord tillåts pågå framför våra ögon och utgör ett lidande som är av sådan omfattning att själva språket för det ohyggliga ännu inte uppfunnits. Utställningen I ljuset av mörkret, i saknaden av orden handlar om att bli vittne till våld och förödelse. Men också om att hantera björnhonan. Hon som enligt Magnusson flyttade in i hennes kropp i och med föräldraskapet, och som vet att alla barn är hennes ansvar att skydda. Flertalet av verken är från 2026 och visas för första gången.

Idyll är ett vänligt ord. Det smakar saft och sommarlov, det doftar kokkaffe och nyslaget hö. Det lovar en stuga i gläntan och en rökpelare som stiger rakt upp mot en himmel där vädret redan har bestämt sig för att vara snällt. Gösta Backlund kallade en del av sina oljemålningar för Idyller. Han visste mycket väl vad han gjorde.


Med utställningen återvänder vi till en period då oljemålningarna stod i centrum av hans konstnärskap. Tidigt på sjuttiotalet började Backlund måla sina Idyller. Serien följde honom årtiondet ut, och någon enstaka målning från det tidiga åttiotalet kan också höra dit. Oljemåleriet var helt dominerande under de här åren. Idyllerna visades på utställning efter utställning, och på Konstnärshuset 1973 blev de omtalade och fick fina recensioner.


Under åttiotalet tog de offentliga utsmyckningarna allt större plats. Samtidigt växte akvarellerna och emaljerna fram, luftiga och ljusa, med motiv som ofta låg nära oljemålningarnas och fick ny gestalt i en annan teknik. Backlund hade ett konstnärskap i ständig rörelse och ville visa utvecklingen och det senast gjorda, så i senare utställningar fick Idyllerna en mer sparsam plats. Själv räknade han dem till det bästa han har gjort. Nu, efter hans bortgång, lyfter vi fram dem igen som en betydelsefull period i ett långt konstnärsliv.


Här står skogen tät och mörk. Granarna håller varandra i handen som en släkt på en begravning. Mellan stammarna skymtar ett hus, en lada, en gavel som fångar det sista av dagsljuset. Människan är närvarande genom det hon har byggt, och genom det tysta sätt som skogen sluter sig omkring det.


Allt ser ut att vara i ordning. Det är där oron börjar.